När man börjar packa upp pipan...

En smått kylig kväll så samlas vi än en gång för att njuta av den mjuka röken från min släktklenod. Medan vi packar upp pipan så upptäcker vi att koppen har gått sönder och att vi akut måste limma den igen. Lite nedslagna och arga håller vi för fullt på att förbanna pipan och alla onda andar som lever i den. Då kommer min mor och far ut, både med ett stort leende på läpparna, med en portfölj i handen. Jag drar genast slutsatsen att de ska köra bort oss och sätta sig i vår sköna soffa och jobba eller något annat syndigt medan vi får släpa oss till en ny plats att röka på. Men då överraskar de mig och mina kära vänner som sitter på verandan med att räcka fram den snygga portföljen till mig och min far säger "jag köpte den här i Kairo när jag var där i november". Vi öppnar genast väskan och ser att det ligger en noggrant ihop packad vattenpipa.
Pipan som är lika stor som min farfars men snyggare och i bättre skick har en tre delad hals så att den tar mindre plats ihop packad, en stor snygg vas och inte bara en kopp utan två i olika storlekar.
Med glädje monterar vi ihop pipan och upptäcker till vår förtjusning att det följde med en metallplatta med hål i så att man ska slippa pilla med folie varje gång man vill röka. När pipan kommit igång så märks det att den är ny och oanvänd, smaken av ny pipa är märkbar. Vi har sedan vi fick pipan gjort vårt bästa för att röka in den och jag måste säga att vi lyckats bra med det. (En bild på pipan kommer att publiceras vid ett senare tillfälle)

Vi ber mycket om ursäkt för att bloggen nu inte har blivit uppdaterad som våra läsare förtjänar och vi ska försöka bättra oss men ni får ta hänsyn till att vattenpiporna tar upp mycket av vår tid och att vi inte alltid får tid över till att skriva.

Halv sex

När man har slitit hela dagen och uträttat ärenden är det extra behagligt när Oskar bjuder in på lite eftermiddagspipa och sin alldeles egna signaturrätt - kolesterolchocken. Bara sitta i trädgårdssoffan och chilla en timme medan kolet glöder, solen skiner och månen röks bort. Det är så här som vuxna människor blir till bästa vänner…

Två klassiker...

...från arkivet.

En perfekt start på dagen

Såhär på fredagsmorgonkvisten (enligt en ganska liberal sjusovardefinition av morginkvist) sitter de flesta av våra trogna läsare förmodligen i skolan. Ni bläddrar fram och tillbaka i tråkig studielitteratur, lyssnar på långrandiga lärare och vill inget hellre än att skoldagen ska ta slut så att ni äntligen kan påbörja helgen. Vad gör då vi just nu? Jo, jag och Olof har precis ätit upp en varsin tallrik knaperstekt bacon, flottiga pommesfrites och välsaltade ägg, druckit en kopp kaffe, smuttar på varsin öl och suger njutningsfullt i oss smekande äppelbloss från Olofs stabila släktklenodspipa. Organism 12 dundrar självsäkert på i högtalarna och vårens vackra morgonsol lyser upp våra vinterbleka ansikten.

Livet leker, pipan bubblar och vi känner oss som prinsar. Så när du nu sitter där, slänger ytterligare ett öga på den aldrig så långsamma klockan kan du ju glädja dig åt att åtminståne vissa har det bra just nu.

Inte bara en vattenpipa utan en släktklenod...

I detta, mitt första, inlägg på bloggen så tänkte jag skriva lite om pipan som jag ärvt av en av mina anfäder och mina egna förhoppningar kring denna blogg.

Jag börjar med släktklenoden. Det är en tämligen stor pipa med stor blå vas med guldmönster, själva halsen är helt i metall och är prydligt graverad med olika egyptiska mönster, koppen har en ca 5 cm hög hals som vidgas till en stor kopp och slangen, den dyraste delen på pipan, är en lång vit slang som börjar som en normal bred slang vid pipan men blir bredare ju längre ut den går. Slangen avslutas med ett fräscht munstycke med ett fånigt handtag som gör att man hellre håller i slutet på slangen.

Nu över till pipans historia. Historien är mytomspunnen och oklar, mest för att jag inte vet så mycket om pipans historia och för att förmågan att spekulera tilltar runt en bubblande vattenpipa.

Vad jag vet om pipan som faktiskt har grunder i verkligheten är att min farfar, som köpte den, var i Kairo, Egypten och såg hur äldre män samlades lite här och var och satt och sög på en slang kopplad till en konstig sak. Männen kunde sitta i timmar och röka ur den konstiga saken som han fick lära sig hette Sheisha (vattenpipa) medan de samtalade, hade heta diskutioner och filosoferade om allt mellan himmel och jord. Min farfar bestämde sig för att köpa en pipa att ta med till Sverige så att även han kunde njuta av denna underbara uppfinning. Vad min farfar dock inte räknade med var den avancerade konsten att röka vattenpipa och han började kanske inte på det bästa sättet men efter några försök så listade han ut hur man skulle göra och som den kloke man han är så började han uppskatta vattenpipan allt mer och mer.

Nu lämnar vi pipan och jag tänkte skriva lite om mina förhoppningar för denna blogg.
Jag tror att vi kommer att få se en stor variation av inlägg beroende på vem som skrivit inlägget och som vi redan sett så skiljer det sig mycket mellan de olika bloggarna. Jag hoppas och tror att vi kommer att få en levande blogg med många läsare och många inlägg.

Är det någon som vill gästblogga på bloggen så kan ni kontakta någon av oss som redan skriver så ska vi kolla om det går för sig.

Nu är det dags för mig att avsluta och passa pipan vidare till nästa skribent, vi får se vem som plockar upp munstycket och skriver vidare...

Pipan bubblar (traktorn plöjer)

Pipan bubblar, röken smakar kol

pipan bubblar, tobaken brinner

pipan bubblar, kolet trillar... ned på parketten

tack

Hur man inte ska göra del 1

Min gissning är att den här bloggen i första hand kommer att berätta om och förmedla alla fina och bra saker kring vattenpipor. Härliga rökminnen, tobakstips, roliga lekar och vackra dikter är bara några exempel av vad jag förväntar mig ska presenteras. Men vattenpipsrökning har ju som vi alla vet tyvärr också en annan sida. Folk begår misstag, det sker olyckor och ibland är det inte så himla kul att stå där med de glödande kolbitarna i handen och skrika åt den stackare som för tredje gången i rad välte ut pipan över parkettgolvet. Därför inleder jag en liten miniserie som jag väljer att kalla "Hur man inte ska göra", ett litet varningsfinger att alltid ha i bakhuvudet. Min förhoppning är att mina medbloggare ska bli inspirerade och så att säga skicka munstycket vidare. Att de berättar om alla sina erfarenheter och lärdomar som de fått inom området.

Hur man inte ska göra del 1

I den här inledande delen tänkte jag säga några ord om vattenpipsvasen. Vasen är den del på pipan som kanske är lättast att hantera. Inga rörliga delar, enkel att diska och det ska ganska mycket droger/förvirring till för att den ska tappas bort. Vissa saker bör man dock se upp med.

Tycker du det är jobbigt att diska pipan efter en röksession? Kanske lika bra att låta den stå monterad på balkongen tills nästa gång? Inga problem, det går alldeles utmärkt. Så länge det inte är minusgrader ute. Det har nämligen visat sig sig att en vattenpipsvas fylld med is håller mycket sämre än en fylld med vatten. (Det här kan någon av naturvetarna förklara bättre.)

Vill du diska vasen? Absolut, inga problem. Ljummet eller kallt vatten klarar den av alldeles utmärkt. Vill du använda vasen som tekopp? Här måste du se upp! Det har nämligen visat sig att hälla kokande vatten direkt ner i vasen kan leda till ett sorgligt slut för din favoritpipa. (Vila i frid)

Två enkla tips att inleda serien med. Hoppas ni lärde er något. Puffa på!

Eyecandy och förväntningar

Sådär nån timme efter bloggens karnation tänker jag bryta isen med ett första inlägg. I ett billigt försök att locka till sig bloggens första läsare lägger jag här först upp lite eyecandy; jag ger er: en barbröstad vattenpipspinuppa, klädd i världshistoriens hetaste outfit.

Vattenpipan har alltid betytt en hel del för mig i mitt skapande. Väl kring den, i goda vänner sällskap, börjar konversationen ganska snart vandra iväg i storslagna visioner om allehanda naiva framtidsplaner och projektidéer. Musikprojekt, konstidéer och spelkoncept bubblar likt bubblorna i vasen upp till ytan; fantasin flödar i takt med röken i lungorna.
Själva detta projekt föddes i vanligt ordning på Olofs bakgård medan vi i vattenpipans sällskap insöp dagens allra sista solstrålar.

Jag har väldigt stora förhoppningar kring denna blogg, och skulle därför vilja avsluta detta bloggens andra inlägg med några ord från den andra låten på Organism 12s episka album Garotta di Anjovis:

"Det här är början på nått
som är alldeles för stort
för att någonsin kunna avslutas,
och ni är alla välkomna"

Lägg på ett kol

Mellan puttrandet från pipan och sparklande snabbkol formulerades så sakta tanken på en blogg om allas våra kärlekar; vattenpipor och vattenpipsrökning. Här kommer vårt dagliga liv med vattenpipan dokumenteras, och även nyheter inom vattenpipsvärlden vi anser värda att dela med oss av. Vi kommer även krydda med tips och tricks, allt för att göra er redo inför vattenpipssäsongen '09.

Initiativtagarna till denna framtida klassiker:
Miklos - den förste att skaffa pipa, och en naturlig del av gruppen då hans liberala finska föräldrar motvilligt erbjudit oss och vattenpiporna uppehälle när vädret inte tillåtit.
Oskar (Ståhlis) - gruppens konstnärliga inslag, en självgod men ortodox utövare av läran om hookah ethics som inte säger en mening utan ett hiphopcitat.
Olof (Fisk) - en före detta elitidrottare som redde ut sina prioriteringar och bytte ut målvaktshandskarna mot en enorm vattenpipa, en släktklenod sedan decennier tillbaka.
Edvard (Egget) - vårt senaste tillskott, en missförstådd musiker med en central lya.
Rikard (Totte) - en cyniker som tappert trotsar sin livshotande astma för att hålla igång pipan.
Hampus - Iförd sin överdimensionerade röda coca-cola hoodie och sin illa matchande gula palestinasjal håller Hampus gärna låda om sina agoristiska visioner.